Organisasjonen Barna i USA har drevet undersøkelser om kristen tro i mange år. Da folk begynte å forsvinne fra gudstjenestene i de vanlige kirkene for noen år siden, trodde man at stadig flere hadde mistet sin tro. Men den gangen visste man ikke om husmenigheter og man hadde ikke med ordet husmenighet som et av valgene når man gjorde spørreundersøkelser.
Når man i dag spør folk om de har deltatt i en kristen samling i løpet av den siste måneden, passer man på å ha med mange alternativer. Noen har vært på en samling i et hjem, andre på en strand. Noen har vært i en uavhengig samling i et hjem, andre har vært i en husgruppe knyttet opp mot en tradisjonell kirke.
Tar man den bredeste definisjonen, har hver tredje amerikaner deltatt i en kristen samling utenfor tradisjonelle kirkevegger i løpet av den siste måneden. Tar man den smaleste definisjonen på husmenighet, deltar 5 % av voksne amerikanere i uavhengige husmenigheter.
Man får ulike prosenter etter hvilket spørsmål man stiller:
10 % = deltatt i en tilbedelsessamling (worship service) i noens hjem, kjent som husmenighet, den siste måneden
10 % = deltatt i en tilbedelsessamling (worship service) i noens hjem, kjent som husmenighet som ikke er knyttet opp mot lokal tradisjonell kirke, den siste måneden
13 % = det siste året (ellers likt som over)
23 % = deltatt i en religiøs samling et annet sted enn i tradisjonell kirkebygning
33 % = opplevd Gud eller uttrykt sin tro i en husmenighet eller en “enkel kirke samling” (såkalt simple church meeting) uansett om samlingen er uavhengig eller er underlagt en tradisjonell kirke, den siste måneden
5 % = med i en gruppe troende som møtes jevnlig i et hjem eller på et annet sted som ikke er en kirkebygning. Slike grupper er ikke en del av en tradisjonell kirke, de møtes uavhengig, er selvstyrende, og anser seg selv som en komplett menighet alene. Har du deltatt i en slik gruppe, noen ganger kjent som husmenighet, andre ganger kjent som ”simple church” som ikke er knyttet opp mot noen lokal tradisjonell menighet?
FORDELER MED HUSMENIGHET
Jeg oppfordrer norske kristne til å se nærmere på husmenighetsmodellen, man kan ikke lese om kirkesamfunn blant de urkristne i NT, men man kan lese om husmenigheter. Nå er ikke poenget å herme direkte etter NT når det gjelder samlingsplass, men poenget må være å gjette seg til hvorfor de første kristne la tyngdepunktet i hussamlinger. Jeg tror det er lettere å bygge hverandre når man samles i hjemmene.
I tradisjonelle menigheter har man gjerne et ledelseshierarki. Ikke bare det, men man har også en religiøs rangorden der noen har monopol til å preke, tolke osv. Heller ikke dette er noe man kan lese om i NT. I husmenighet får man mulighet til å se hverandre som venner, og la alle i samlingen komme med innslag, slik Paulus oppfordrer til:
"Hva mener jeg så, søsken? Jo, når dere kommer sammen, har én en salme, en annen et ord til lærdom, én har en åpenbaring, én har tungetale, en annen har tydningen. Men la alt tjene til å bygge opp." (1. Kor 14:26)
Når man i dag spør folk om de har deltatt i en kristen samling i løpet av den siste måneden, passer man på å ha med mange alternativer. Noen har vært på en samling i et hjem, andre på en strand. Noen har vært i en uavhengig samling i et hjem, andre har vært i en husgruppe knyttet opp mot en tradisjonell kirke.
Tar man den bredeste definisjonen, har hver tredje amerikaner deltatt i en kristen samling utenfor tradisjonelle kirkevegger i løpet av den siste måneden. Tar man den smaleste definisjonen på husmenighet, deltar 5 % av voksne amerikanere i uavhengige husmenigheter.
Man får ulike prosenter etter hvilket spørsmål man stiller:
10 % = deltatt i en tilbedelsessamling (worship service) i noens hjem, kjent som husmenighet, den siste måneden
10 % = deltatt i en tilbedelsessamling (worship service) i noens hjem, kjent som husmenighet som ikke er knyttet opp mot lokal tradisjonell kirke, den siste måneden
13 % = det siste året (ellers likt som over)
23 % = deltatt i en religiøs samling et annet sted enn i tradisjonell kirkebygning
33 % = opplevd Gud eller uttrykt sin tro i en husmenighet eller en “enkel kirke samling” (såkalt simple church meeting) uansett om samlingen er uavhengig eller er underlagt en tradisjonell kirke, den siste måneden
5 % = med i en gruppe troende som møtes jevnlig i et hjem eller på et annet sted som ikke er en kirkebygning. Slike grupper er ikke en del av en tradisjonell kirke, de møtes uavhengig, er selvstyrende, og anser seg selv som en komplett menighet alene. Har du deltatt i en slik gruppe, noen ganger kjent som husmenighet, andre ganger kjent som ”simple church” som ikke er knyttet opp mot noen lokal tradisjonell menighet?
FORDELER MED HUSMENIGHET
Jeg oppfordrer norske kristne til å se nærmere på husmenighetsmodellen, man kan ikke lese om kirkesamfunn blant de urkristne i NT, men man kan lese om husmenigheter. Nå er ikke poenget å herme direkte etter NT når det gjelder samlingsplass, men poenget må være å gjette seg til hvorfor de første kristne la tyngdepunktet i hussamlinger. Jeg tror det er lettere å bygge hverandre når man samles i hjemmene.
I tradisjonelle menigheter har man gjerne et ledelseshierarki. Ikke bare det, men man har også en religiøs rangorden der noen har monopol til å preke, tolke osv. Heller ikke dette er noe man kan lese om i NT. I husmenighet får man mulighet til å se hverandre som venner, og la alle i samlingen komme med innslag, slik Paulus oppfordrer til:
"Hva mener jeg så, søsken? Jo, når dere kommer sammen, har én en salme, en annen et ord til lærdom, én har en åpenbaring, én har tungetale, en annen har tydningen. Men la alt tjene til å bygge opp." (1. Kor 14:26)
Kommentarer
Kristna behöver t. ex. samordna missionsarbetet och för sådant tycker jag samfunden fungerar bra. Jag tror inte det är bra om varje församling driver sin egen mission, eller om missionen är knuten till särskilda personer (läs kändisar). Ett kyrkosamfund har i regel god överblick och arbetar strategiskt med missionsarbetet.
Det är dessutom hälsosamt att ingå i ett större nätverk och inte bara fokusera på sin egen lilla grupp.
Du har rätt i att kyrkosamfund inte är någon nytestamentlig modell, men måste vi hitta andra organisationsformer, om de vi har fungerar, och skulle nya organisationsformer för gemensamt arbete vara mer bibliska?
Mitt syn er dette: Man er ikke bibelsk ved å herme bokstavelig etter alt som står i Bibelen. Man er ikke bibelsk ved å holde samlinger i hjemmene bare fordi Bibelen sier at de første kristne pleide å møtes i hjemmene.
Men man er bibelsk ved å være opptatt av enkeltmennesker, ved å ha samlinger der alle kan slippe til med sine innslag, ved å ikke snylte på andre, ved å ikke ha religiøse rangordninger. Dette er verdier man finner i Bibelen.
Hvis organiseringen man går inn for ikke bryter med slike verdier, da mener jeg det er greit.
Du sier at dagens opplegg med kirkesamfunn fungerer. Hva måler du det etter? Mener du at enkeltmennesker blir godt sett? Mener du at alle slipper til i samlingen? Er det allmenne prestedømmet utløst? Eller måler du etter andre poenger?
Det er bra å kjenne andre kristne, og det er bra å kunne hjelpe dem eller la seg påvirke av dem. Det viser Bibelen flere eksempler på. Men det er ikke nødvendig å være organisert som kirkesamfunn for å oppnå slikt.
Og hvor mye gjensidig påvirkning er det egentlig når kirkesamfunn møtes? Når et kor synger i en annen kirke, er det gjerne bare noen få ledere som har snakket sammen. Ingen i koret blir utfordret på teologi, verdier og slikt. Enkeltmennesker blir ikke godt nok sett.
Du skriver at kristne bør samordne sine misjonsaktiviteter. Jeg er ikke i mot at man noen ganger går sammen om et felles prosjekt. Men hva tenker du på? Bygge kirker? Da må man spørre: Hvorfor bygge kirker?
Du sier at kirkesamfunn har god oversikt, og jobber strategisk med misjon. Hva tenker du på? God oversikt over kulturelle forhold i landet man reiser til? Hvor det er billige flybilletter?
Det jeg er opptatt av, er:
- enkeltmennesker må bli bedre sett, både i holdning og i organisering.
- det virkelige allmenne prestedømme må utløses
Hvis alle blir prester, vil det bli mye mer misjonering. Hvordan kan alle kristne bli prester? Mitt svar er: Ikke-hierarkiske husmenigheter. Ikke fordi det er ”bibelsk”, men fordi det er lettere å gjøre alle til prest og det er lettere å bygge hverandre.
Jag menar att även en husförsamling behöver en större gemenskap än den egna gruppen. Nu kan man ju organisera sig som ett nätverk av husförsamlingar, men så långt jag vet är det fortfarande inte så att husförsamlingarna är den dominerande bilden i vårt kyrkolandskap, så nätverket blir kanske lite litet. Dessutom går det ju att ha ett sådant nätverk även om man tillhör ett kyrkosamfund.
Som kristna har vi också ansvar för andra än oss själva. Vi har ett ansvar gentemot våra medmänniskor, ja, hela skapelsen. Vi har ett ansvar gentemot våra medkristna, även om de bor på andra sidan jordklotet. Vi har uppdraget att gå ut med evangeliet till alla folk och stammar.
I detta uppdrag behöver vi varandra. Några är experter på bistånd och hjälpverksamhet utomlands och här hemma. Några har koll på vilka folk som fortfarande inte har hört evangeliet och kulturella förhållanden, vilket är oerhört viktigt om evangeliet skall kunna presenteras på bästa sätt. Inom detta område har vi gjort många misstag genom historien. Vissa har särskild förmåga och kunskap vad gäller t. ex. ett ekologiskt hållbart samhälle, freds och rättvisefrågor m.m.
Det är i detta sammanhang jag menar kyrkosamfunden fungerar bra. Om man som husförsamlingar skall börja engagera sig i dessa frågor på egen hand behöver denna rörelse växa markant, och finns det någon mening med att bilda ennu en organisation för dessa frågor när kyrkosamfunden finns? Varför vänta tills det egna nätverket är tillräckligt stort för att hantera alla dessa frågor. Det är viktigt att vara en del i detta här och nu.
Jag vill ställa ytterligare en fråga. Om det finns möjligheter för husförsamlingar att vara fullvärdiga församlingar i ett kyrkosamfund, finns det då inte en poäng i att vara med och påverka samfundet i ”rätt” riktning? Vad vinner man på att vara i opposition? Om husförsamlingsrörelsen växer (vilket vi hoppas) finns det då inte en stor möjlighet att påverka våra samfund att bli ännu bättre - att se evangelisation, diakoni, mission osv. på ett sätt som bättre överensstämmer med hur man uppfattar det från ett husförsamlingsperspektiv?
Vi behöver verkligen återupptäcka att alla kristna är präster, men vi är dumma om vi förnekar att det inom vissa områden finns människor som kan och vet mer än jag själv. Min övertygelse är att vi behöver varandra och att ju mer enade vi kan vara ju bättre kan vi förvalta det uppdrag Gud har givit oss.
Jag tror inte man ur ett husförsamlingsperspektiv behöver se frikyrkosamfunden som motståndare utan som medspelare. Ställer vi oss utanför och vänder de kristna samfunden ryggen har vi om 10 år ett nytt ”kyrkosamfund” husförsamlingssamfundet. Behöver vi ett kyrkosamfund till? För vilken uppfattning vi än har om de kyrkosamfund vi i dag har kommer vi inte undan att all mänsklig gemenskap måste organiseras på något sätt.
Min målsättning är inte att på något sätt ifrågasätta husförsamlingar och nätverk av sådana. Min erfarenhet från Sverige är den att man från frikyrkosamfunden ser positivt på detta och vill vara med och hjälpa och stödja. Varför skall man då vända dem ryggen? Jag ser inte att det finns någon motsättning mellan husförsamling och kyrkosamfund. Frikyrkosamfunden motarbetar inte en icke-hierarkisk församlingsstruktur på det lokala planet.
Samtidig mener jeg at det allmenne prestedømme holdes nede i mange kristne miljøer, og derfor skriver jeg på denne bloggen hva jeg tror er den beste løsningen. Dette er langt unna å vende noen ryggen. Det virker som at du mener man er på samme lag først når man har stiftet formelle bånd.
Når det gjelder kirkesamfunn, kan man ikke snakke om kun den overgripende organiseringen og eventuelle fordeler ved den. Snakker man om kirkesamfunn, så snakker man først og fremst om kirkene og den kulturen og strukturen som finnes der. Når du nevner kirkesamfunn, svarer jeg derfor gjerne med å snakke om det allmenne prestedømme som har bremsene på i gudstjenestene, og at det allmenne prestedømme dermed heller ikke er utløst utenfor kirkeveggene. Det hjelper lite om det fins noen stordriftsfordeler hvis det allmenne prestedømme ikke er utløst.
Når det gjelder kirkesamfunnenes misjonsinnsats, så er den minimal i forhold til hvor mye ressurser som brukes i kirkesamfunnet. De fleste pengene går til lønninger og drift i kirkene, ikke til misjonærer. Stordriftsfordelene er overdrevet.
Når det gjelder de fordelene du nevner, med ekspertkunnskaper om bistand osv, mener jeg slikt oftere finnes i kristne organisasjoner, ikke nødvendigvis kirkesamfunn.
I sommer traff jeg forresten en mann som på egen hånd samler inn ting i Norge som han, med hjelp fra noen han kjenner, kjører med trailer til fattige områder i den andre enden av Europa. Mulighetene er mange, man kan gjøre noe alene eller i team eller som en større organisasjon, men jeg får nesten inntrykk av deg at man må stå i et kirkesamfunn for å få til noe.
Jeg er helt enig i at man må se utover det miljøet man er oftest i. Verken husmenigheter eller tradisjonelle kirker har en stab av psykologer, tannleger og økonomer som kan hjelpe enkeltmennesker. Alle typer menigheter må derfor ha kontakter utad.
Jeg tror vi er enige om:
• Det allmenne prestedømme må utløses.
• Menigheter må ikke isolere seg, men ha kontakt med andre.
• Menigheter må være interessert i evangelisering på en eller annen måte.
• Selv om alle kristne skal være prester, er hver enkelt ulik når det gjelder gaver.
Jag har inte samma erfarenhet som du när det gäller kyrkosamfund och den lokala församlingen. Jag tycker mig se att vi här i Sverige kan ha väldigt olika kulturer inom ett och samma samfund, allt från icke-hierarkisk husförsamling till en hierarkisk ordning inspirerad av Livets Ord. Min förhoppning är att den icke-hierarkiska modellen skall få genomsyra allt mer.
Givetvis kostar en organisation pengar, men jag tror det är stora skillnader i de olika samfunden. Vissa har en stor stab, andra försöker ha så få anställda som möjligt. De ekonomiska medel som i övrigt går till löner och byggnader kan man inte belasta samfunden för. Det är ju den lokala församlingen som i så fall får ta det ansvaret.
Det samfund jag själv har störst erfarenhet av, Evangeliska Frikyrkan, arbetar mycket målmedvetet för att nå onådda folk med evangeliet, samtidigt som man också verkar för att kyrkorna i missionsländerna skall bli självständiga och själva ta ansvar för evangelisationen i sitt land. Vi skickar också ut "tältmakarmissionärer". Uppdraget är att förmedla budskapet om Jesus, men för sin försörjning har man ett annat arbete.
Den kompetens som du menar är bättre i kristna organisationer tycker jag mig se ganska mycket av inom EFK.
Du är positiv till privata missionsprojekt och de har säkert många gånger ett stort värde. De har också förmågan att engagera på ett annat sätt än de stora projekten som samfunden organiserar. Det finns dock vissa problem med en del av dessa privata initiativ. Man saknar ibland nödvändig insikt i landets kultur och presenterar evangeliet i västerländsk tappning. Hjälpsändningar är ofta en kortsiktig hjälp, som i värsta fall kan undergräva möjligheterna för landets egen produktion. Jag har med detta inte hävdat att detta inte på något sätt kan vara bra. Men frågan är inte så enkel och många gånger saknar man förståelse för komplexiteten i de små privata initiativen.
Jag hoppas att du efter vår lilla ordväxling inte ser mig som en meningsmotståndare. Vi har nog stort sätt samma uppfattningar. Du får inte övertolka min "hyllning" till kyrkosamfunden. Jag ser också problemen, men hoppas att en icke-hierarkisk struktur på gräsrotsnivå med tiden kan genomsyra frikyrkosamfunden.
Kanske har jag för höga tankar om samfunden, men jag ger inte upp hoppet - inte än.
Jag önskar dig allt gott och Guds välsignelse.
Jeg er for at man kan gå sammen om felles prosjekter. Jeg er for at man har kontakt med andre menigheter. Men jeg er skeptisk til at ikke-hierarkiske husmenigheter bør melde seg inn i et kirkesamfunn.